Ämbetspalats och funkisdrömmar

Läs min text om Kungsholmen på Moderna Auktioner!

/Christian Rydberg Dahlin

Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Den som förstår novellens möjligheter tar sig också förbi dess brister. När tiden saknas kapas behovet av introduktioner och stegvist uppbyggande av stämningar av miljöer. Slänger en rakt in i väsentligheten. Här, en närvaro lika osannolik som självklar och precis, att den inte kan ifrågasättas. Genom den blir du levande, oavsett genom vem och vad du ser världen; internateleven, studenten på överklasskola i Chile, läraren med ambitioner, städerskan på bussen genom Berkeley, sjuksköterskan, modern, dottern, den som tyst bryts ner av alkoholismen. Och trots den osannolika geografiska spridningen, med avstamp i obskyra gränstrakter. Skräckens amerikanska sydstat, Texas i synnerhet, ter sig för fler än mig som den värsta av platser att hamna på, men här spiller Mexiko över och gör även denna konservatismens torra avkrok mänsklig. Gränserna accentuerar, intensifierar, vässar och förklarar; klass, kultur, ideologi, rasism och kärlek. För oss oklanderligt över och längs med. Vittnesbörd om ett minst sagt brokigt liv? Eller förlåt, en fantastisk berättarkonst. Utan språkligt motstånd, men inte alls på ett banalt eller polerat vis, snarare som korthugget elegant, ekonomisk med stil, aldrig snål för sakens skull.
Den vanliga harangen om att novellen liksom filmen, trots eventuell perfektion, alltid saknar det som gör romanen till den ohotat bästa berättarformen – tid för betraktaren att ta plats, att sjunka in och bottna, tid för läsaren att leva med, förstå och känna ordentligt – i Berlins värld är den jämförelsen inte nödvändig. Hon kan sina verktyg och skapar något helt annat att leva med. Mitt utlåtande blir precis så uppsluppet som det kan bli runt bokcirkelbordet när man inte kan annat än att samstämmigt brista ut ett – det här är så himla bra! Så återstår bara frågan om varför detta författarskap lyfts fram och hyllas först nu?

 

/Christian Rydberg Dahlin

Årets bästa skivor 2016

Nej, på det stora hela var 2016 fan inget att skryta om. Men i den naiva väntan på att populismen och extremismen ska äta upp sig själv i sömnen må det finnas plats för annat. Inte mycket att orda om, det är dags igen, äntligen – årets bästa skivor!
Frida Hyvönen har skrivit och tonsatt en samling brutalt vackra kortnoveller, som kommer leva vidare som mer än bara årets svenska poplåtar, en blivande klassiker! The Radio Dept. lyckas leva upp till förväntningarna efter sin oförskämt långa frånvaro. En annan lyckas bibehålla en kvalitet som inte borde vara möjlig med dennes höga produktionstakt. Ytterligare en annan har en lägstanivå så hög att även en mindre besvikelse visar sig vara oemotståndlig. Och så ett storslaget och oerhört värdigt avslut från de som insett att de inte kan bli större utan att gå i bitar. Det är så här man gör pärlor!

1. Frida Hyvönen – Kvinnor och barn
2. The Radio Dept. – Running Out of Love
3. Pascal – Revy
4. Amanda Bergman – Docks
5. Jonathan Johansson – Love & Devotion
6. Bon Iver – 22, A Million
7. Iris Viljanen – Mercedes
8. Kent – Då som nu för alltid
9. Håkan Hellström – Du gamla du fria
10. The Weeknd – Starboy
11. Basia Bulat – Good Advice
12. Anohni – Hopelessness
13. Radiohead – A Moon Shaped Pool
14. Angel Olsen – MY WOMAN
15. Frank Ocean – Blonde

En låt från varje: https://open.spotify.com/user/chrra/playlist/3bVTyHEM2glteccHqOvHkx

 

Djuren

Affisch i format B2 (50*70cm). 170 grams papper, yta halvmatt.

Hör av er till rydberg.christian@gmail.com vid intresse!

/Christian

Djur av sin tid

Med barnen som orsak och frånvaron som ursäkt, ges täckning för det mesta. I slutspurten på åtta månaders föräldraledighet. Som återupptäckten av akvarellen, tid för en liten studie i valda djurs yttre anatomi och i pigmentens egenskaper – ett projekt i takt med skaparlust och små luckor i ständigt föränderliga rutiner. Ordnar gärna prints vid önskemål. Originalformat A4.

Kontakt: rydberg.christian@gmail.com

/Christian Rydberg Dahlin

Idé om landet; faluröd lappning och kopparimitation. #Höglandet #Frinnaryd

Så slug, så snabb, Rutger Fuchs. #Räv

 

Och ingen hade hon som körde. #Kråka

Den friskare kusinen från skogen. #Ringduva

Till eder tjänst, Björn af Wermland. #Björn

Hönan, tuppen eller ägget?

Hare, helt utan sammanhang.

Klok, skarpsynt, stark och trägen. Flyttar inte söderöver. #Korp

Hästar i dikt och verklighet. Tävlingsfri dag på Vikbolandet.

Fold your hands child, you walk like a pheasant. #Fasan

Fulsnygg och randad av Sankte Per. #Abborre

Talrik tätting, riktig mes. Överallt nu. #Talgoxe

Småfåglarnas Jocke Berg; svår stil, folklig ändå. Framröstad favorit. #Koltrast

Dagens bohuslänning. För stunden tämligen glad. #Tumlare

Norr som fiskeläget i blekingska Kristianopel heter sillen strömming. Så är det. Lite mindre blir den tydligen också med den avtagande salthalten norröver i Östersjön.

Längst fram i ledet står en tysk för jakt, är snyggast av dem alla och får avsluta denna lilla serie. Sista dagen nu, tillbaks till jobbet. Det vanliga. #Vorsteh

 

Årets bästa album 2015

Ett årsslut nalkas. Men först någon vecka, övergödd på traditioner och sammankomster. Laddad med ensamma eller kollektiva bokslut, över hur det gått och vad vi fått. Bland världskriser, helvetesdåd och omöjligt globala ödesavtal om planetens framtid, de betydligt mer lättsamma och fröjdfulla årsbästalistorna. Utan dem ingen komplett avrundning. Ett sätt att trotsa flyktigheten, få ett grepp om den strida strömmen.

I år blev jag far till tvillingar. Det berättar jag så gärna om, men inte här och nu. Men visst, dessa ljuva tillskott må ha medfört en viss inskränkning av räckvidd och annars fria vanor. Lyssnandet hör lyckligtvis inte helt dit, ty det kräver ingen extra hand och luften den är fri. Föräldraskapet har därmed, på sätt och vis, varit en ynnest för musiken. Bestyren tar nämligen tid, man lär sig att det måste få vara så, nästan alla försök att skruva upp tempot är förrädiska. Repeatfunktionen har därför kommit väl till användning och albumformatet har återfått vad det förtjänar, tid och rum att fylla, gång på gång, i sin helhet!

Som alltid försöker andras listor upplysa om vad jag skulle ha missat eller inte förstått. Och visst, man gör bara sitt bästa, söker uppdatering i kanaler som på ett eller annat sätt begränsas av förutbestämda preferenser. Så rimligtvis går en mycket i den stora världen förbi. Tack o lov. Det rinner över ändå. Och möjligen har efterforskningen inte varit fullt så vidsträckt i år. Men jag väljer att uppskatta denna inskränkning. Och påstå att den nya logistiken snarare tvingat fram en uppriktighet i urvalet. Ingen tid för systematiska inlyssningar och klädsamma tillrättalägganden. Jag förlitar mig istället till den enkla devisen att mest är bäst. Det som nått mig och blivit kvar får nu ta plats. Det brukar ändå bara vara Fredrik Öslöf som har upplysning av värde att komma med, om något som han tycker jag borde ha hört eftersom han vet att det skulle ha platsat (läs Alvvays ifjol, osv.) Vi får väl se i år.

God jul och gott nytt år. Här är 2015 års tjugo bästa album:

20. The Weeknd – Beauty Behind the Madness
19. Julia Holter – Have You in My Wilderness
18. This is Head – This is Head
17. Joel Alme – Backa tiden
16. Kite – VI
15. Susanne Sundfør – Ten Love Songs
14. Jaakko Eino Kalevi – Jaakko Eino Kalevi
13. Tame Impala – Currents
12. Seinabo Sey – Pretend
11. Beach House – Depression Cherry
10. Duvchi – With the World
9. Father John Misty – I Love you, Honeybear
8. Nicole Sabouné – Miman
7. Vasas flora och fauna – Släkt med Lotta Svärd
6. Daniel Nordgren – The Green Stone
5. Jamie XX – In Colour
4. Jonathan Johansson – Lebensraum!
3. Amason – Sky City
2. Deportees – The Big Sleep
1. Sufjan Stevens – Carrie & Lowell

Här en spotifylista med representativt spår från vardera album att klicka sig vidare från:
https://open.spotify.com/user/chrra/playlist/6FXHAKq0okVc9va0TsYHIZ

Nu som bok

Koltrast: Samlade texter 2009-2014. Finns bland annat på

http://www.adlibris.com/se/bok/koltrast-samlade-texter-2009-2014-9789176830871

2014 gav oss mer ändå

Nog riskerar 2014 att gå till historien som en politisk pinsamhet, för inkompetensen i alla led. Nog är det lätt att fnysa åt ett år som präglats och pryglats av kaos och dumhet. Så lätt att helst vilja glömma, men nog finns det anledning att inte låta de tretton procenten och regerings-odugligheten kasta allt för täta skuggor. Mot mörka tongångar ljuder faktiskt motsatsen allt tydligare. För nog märks sundhetstecken, visst hörs lugnande uttryck för en ny generations motstånd och glädje. Vi har all rätt att tvivla, förfäras och rasa, men vi får inte låta det unkna få övertag, det finns en värld ändå, en verklighet som vi själva regisserar och ljus- och ljudsätter. Därtill en lista.

Traditionen trogen summerar jag genom musiken, det blir trevligare så. Så fröjdfullt att en gång om året bara hylla och rosa. Att få ignorera det reaktionärt gnidna och istället låta det välsmakande vara norm, lyfta fram det som ändå lyfte 2014. De som olikt de folkvalda präglades av kompetens, de som tog ton, tid och utrymme från det andra. Hur får vi allt förnuft, all briljans och konstnärliga dignitet att smitta de som så akut behöver en stor dos därav? Något att minnas bättre än det bruna. En lista?

Ett år som detta är lätt att övertolka, lätt att leta missnöje i varje vers. Men visst har oro och skevhet satt sina spår. För i år var den politiska övertydligheten helt ok, så också i löst tyckande om stängda gränser, nymoderata öknar och sms-lånande soffliggare. Herregud, hellre övertydlig än inget alls.

En ynnest ändå, att nu granska sitt lyssnande och gå till eget val. Se tillbaks på ett som vanligt icke-linjärt år, så kort och samtidigt så långt. Plocka russin ur den strida strömmen; ur ledmotiv till färdvägar, promenader och kalas, ur bakgrundssorl för långa arbetsdagar. Återse det redan orättvist bortglömda. Det svårtillgängliga näringstillskott som så många skulle må bra av, men vars utrymme tyvärr inte stått i proportion till dess kvalitet. Här får de plats, ett grepp att hålla fast. Därtill en lista.

Som varje år listas en omöjlig blandning låtar, lösryckta och satta i främmande sällskap. Från stolta återvändare till de som värdigt tagit farväl och så allt däremellan; tokhyllade jämte mer diskreta debutanter (vem håller längs?), det förväntade, det överraskande och så de som gör sin grej och klokt nog låter andra stå för förnyelsen, även om det bidrar till epitet som världens ”vitaste”. Frammanat nytänkande blir snabbt så gammalt. Några representerar årets bästa album, andra är preludier inför 2015, ett bra intro till vad som komma kan. Därav en lista.

Att summera innebär också att se mina egna mönster, att våga acceptera min förutsägbarhet men också att utmana inbitna föreställningar och känna tillfredställelse när gränser blir otydliga. Att inte slentrianmässigt avfärda det lättillgängliga, att omfamna nya kanaler som ger det smala bredd (och vice versa?), en känsla värd att slå fast. Därtill en lista.

Någon påstår cyniskt att vi bara minns det som är värt att minnas, att resten filtreras bort. Det måste vara uttryck för en tid då intrycken var färre. I dagens flöde behöver vi hjälp, så mycket värt att minnas. Allt är inte utbytbart bara för att ny plats bereds i kalendern vid årsskiftet. Därför en lista.

Så visst, det här är såklart främst för min egen skull. En trivsam förströelse blandat med behovet att få befästa vad som haft betydelse. Att få möta årsslutet med takten i behåll, nå en mjuk övergång, en brygga utan glapp. Att få bereda plats för ny energi utan att tappa det som ännu inte gjort sitt. Det är för minnets skull, ett litet test och någon slags kontroll av tidens tand. Kommer jag om fem år förstå vad mina vaga antydningar ovan anspelade på, vad jag ville berätta och vad jag försökte ställa för diagnos? Minns jag då, instämmer jag, håller det än? Hörs fortfarande känslan av 2014? I elfte timmen hör jag det gastas om en decemberöverenskommelse, vi får väl hoppas på den ändå. Jag tror vi blir kvar en stund, samtidigt som vi börjar gå. Det är dags nu. Gott slut och gott nytt år!

Årets 40 bästa låtar:

40. Det Stora Monstret – Sätt Att Hålla Ut
39. Kleerup & Susanne Sundfør – Let Me In
38. Conor Oberst – Hundreds of Ways
37. Christopher Owens – Never Wanna See That Look Again
36. Titiyo – Solna
35. Weeping Willows – Too Late for Us
34. Future Islands – Seasons (Waiting On You)
33. Korallreven – Death Is Not for Us
32. Mac Demarco – Passing Out Pieces
31. Hello Saferide – Rasberry Lips
30. Bear In Heaven – Time Between
29. Hurula – Sluta deppa mig
28. Sarah Riedel & Loney Dear – Snälla, snälla
27. Vita Bergen – Disconnection
26. Ben Howard – I Forget Where We Were
25. Perfume Genius – Queen
24. Kent – La Belle Epoque
23. Lykke Li – Gunshot
22. Moto Boy – Someday
21. The Decemberists – Make You Better
20. Iberia – ACAB
19. Sharon Van Etten – You Know Me Well
18. Lust For Youth – New Boys
17. Woods – Moving to the Left
16. Iamamiwhoami – Fountain
15. Mapei – Change
14. First Aid Kit – My Silver Lining
13. Min Stora Sorg – Innan du går
12. alt-J – Nara
11. JJ – Dean & Me
10. FKA twigs – Two Weeks
9. Markus Krunegård – Piller i badkaret
8. The War On Drugs – Red Eyes
7. Sia – Chandelier
6. Röyksopp & Robyn – Monument
5. Seinabo Sey – Pistols At Dawn
4. Jonathan Johansson – Ny / Snö
3. Amason – Ålen
2. Beck – Blue Moon
1. Lorentz feat. JJ m.fl. – Där dit vinden kommer

Spotifylistan: 2014 gav oss mer

/ Christian Rydberg

Generationsroman i ridstövlar

Veterinären av Gertrud Hellbrand är en mustigt välskriven generationsroman, klädd i ridsportens stundtals absurda men estetiskt tilltalande attribut. Vi rör oss mellan Norrköping och stall och hoppbanor på Vikbolandet, mellan Stockholm, Isle of White och ridläger i tyska Verden. Syskon, mödrar och avlägsna men bevisligen angelägna minnen som letar sig fram till brinnande aktualitet. Minnen hemifrån, ibland så svåra att dechiffrera. Du känner efter men kan inte säkert avgöra om de värmer eller bränns. Det är en resa till barndomstrakter och en stundtals smärtsam studie av dammiga och blekta släktportätt. Från en nyfunnen plattform i mediestockholm och innerstadsvänsterns omställda ideal föds ambitionen om ett reportage om det förflutna, om det halvt skymda eller undanträngda; borgerliga släktträd med snåriga rötter, avelshingstar, diplomston och tysta relationer. Hellebrand har en räckvidd likt en östgötsk Kjell Westö, samtidigt lyckas hon spetsa till lagren av tid, klass och dekadens likt Per Hagman när han är som bäst. Hon gräver och iakttar i fiktionen på ett trovärdigt sätt, låter bli att fastna eller för den delen trilla ner i den avslöjande sentimentaliteten. En stilig parallell förs till Karl XII:s hovmålare, David Klöcker Ehrenstrahl, hans pålitliga närvaro och sakliga porträtterande av makten, familjen och hästen, både i nöje och i strid. Ändå känner jag att hon liksom kastat bort ett potentiellt mästerverk. Skickligt uppmålade rör livsödena med tillhörande stämning bara lätt vid varandra. En subtil måttfullhet kan tyckas, men jag skulle gärna se att de mer likt Carro till häst lät tyglarna falla, se hästkrafterna ta höjd i ett gemensamt språng.

Av: Christian Rydberg

Målning av Ehrenstrahl

Högtryck med Bruno Schulz

När högsommaren håller på att koka över går livets maskineri på sparlåga. Hettan borrar sig in i väggar, gatorna blir till eteriska asfaltskanaler. En tjock slöhet sänker sig över staden, där inte ens skugga skänker svalka. Vi uppmanas dricka stora mängder vatten, särskilt gamla och små. Brandförbud råder i hela landet. Många sägs igår ha vaknat till lukt av skogsbrand och istället för nyklippt gräs och fernissa sprider sig en lätt doft av smält gummi mellan husen. Vi ombeds åka tunnelbana dit tunnelbanan inte ens går, för att undvika 50-gradiga stadsbussar. Tåg spårar ur på grund av solkurvade räls, algernas bakterieoffensiv närmar sig snabbt inre skärgården och både Ramlösa och Loka har sålt slut i affären.

Jag ger mig ut på landet där saker i normala fall står stilla. Jag tänker att där kan kontrasten mot svalare funktionalitet inte vara så stor, men jo – stillheten går med temperaturen mot en overklig tröghet, den annars rofyllda lunken går nu snarare baklänges, varthän? Skogen har ätit upp vinden och havet har blivit ett med strandens överhettade stenhällar. Näckrosornas spegelbild är klarare än verkligheten ovan. Stora främmande insekter har letat sig fram när de vanliga torkat bort. Trollsländorna, dessa annars så fulländade flygfän, girar snett och kraschar in i vassen. De lövtunga alarna hänger törstiga allt längre ut över vattenbrynet, välter snart rot för att sakta driva och tids nog ruttna bort. Jag ser en korp lämna sin gren och flyga ut över ängen. Den ångrar sig fort och återvänder till det lilla skydd lövverket ger. Ett lock tycks ha lagts på för att med ökat tryck nå kokpunkt, atmosfären tycks krympa av värmen och späns allt hårdare mot marken. Stilla och dallrande klart flyter konturer och färger sakta samman. Skärpedjupet kryper närmre, en meter mäter en och en halv, snart två.

Det extrema högtrycket och den absoluta stiltjen plågar mig visserligen en aning emellanåt, men visst överdriver jag. Under stor hatt och med fötterna i vattnet är jag omtöcknad men har det ändå gott. Jag är mest road över hur vi soldyrkande skandinaver trots allt kan få för mycket av det vi trånar allra mest efter. Och hur vi trots all utveckling ändå inte kan hantera vädrets bedrägliga nycker. Jag tänker på Bruno Schulz och hans synnerligen märkliga novellsamling Kanelbutikerna (1934), som vi (bokcirkeln Kirja) läste tidigare i somras. Det ligger så nära till hands att plocka fram hans enastående beskrivning av sensommarens larmslagande effekt på liv och förnuft.

Var och en vet att tiden i sin förryckthet ibland ur sitt sköte föder annorlunda somrar, särpräglade, degenererade somrar, på vilka det – som ett sjätte finger – någonstans växer ut en trettonde, falsk månad. Vi säger falsk, eftersom den sällan når sin fulla utveckling. Liksom sent avlade barn sackar den efter i utvecklingen, en puckelryggig månad, ett halvt vissnat och snarare förment än verkligt skott. Skulden till detta bär sommarens gubbaktiga omättlighet, dess vällustiga och sena livskraft. Det händer ibland att augusti har gått, och sommarens tjocka gamla stam fortsätter och föder vidare av gamla vanan, ur sitt murkna inre driver fram dessa vildkottsdagar, ogräsdagar, ofruktbara och idiotiska, och ger på köpet, gratis, avgnagda majskolvsdagar, tomma och oätliga – vita, förvånade och överflödiga dagar. (Ur En natt i högsäsongen)

Nu är visserligen inte ens juli slut, men fortsätter det som nu kommer möjligen årets omättliga sommar passa in under denna groteska men intensivt talande framställning. Jag passar på:

I den till stor del självbiografiska Kanelbutikerna är det mellankrigstid i den sydvästpolska småstaden Drohobycz (nuvarande Ukraina). Schulz gläntar på dörren till sin barndom, släpper in oss i den förryckte faderns klädbutik. Bland provdockor, lagerutrymmen, tystnad och rastlöshet sätter fantasin av mot både roande och skrämmande vilsegångar, fabliska strapatser och mytologiska gästaspel. Snabbt och effektivt införlivas bilden av hur en liten glänta vid trädgårdens utkant kan upplevas oändlig, magisk, hur stadslivets frivola intensitet får gator och hus att dansa av galenskap. På en rad kan halten av realism utan vidare vridas 180 grader. Någon kallar honom Kafkalik, och visst finns det allegoriska bilspråket där. Ibland får både form och handling en illusorisk skrud likt Lewis Carrolls underland, snudd på samma hallucinogena kvavhet som när Kurz är på väg att helt förlora förståndet i Mörkrets hjärta. Men Kanelbutikerna är framförallt en samling kalejdoskopiska berättelser där Schulz snyggt blandar barnets äventyrsbejakande utspel med klarsynt cyniska miljö- och stämningsbilder (likt den om sensommaren). Hela tiden klädsamt insvept i en naivistisk språkskrud. Men i omgångar kommer jag av mig med att undra vart han för oss, vad han egentligen skriver om? Helheten känns allt för vass för att endast lovorda barnets lekfulla sinnen. För titt som tätt nås en tröskel där fantasin, istället för att förgylla snarare överfaller verkligheten med vansinne, kanske med hot om kommande oväder? Med förkunskaper om tid och plats är det omöjligt att inte läsa in förvarningar om moraliskt förfall och om fascismens antågande. Men hur mycket kunde han veta i förväg? Risk för anakronistiska övertolkningar föreligger, men det må vara hänt. Läsningen får mer substans så. Dryga 100 sidor är hur som helst fullt tillräckligt. Intensiteten skulle inte hålla samman i ett längre format, dvs jag skulle inte orka mer.. Jag väljer att se det som ett fullt medvetet drag av Bruno Schulz, polsk-judisk författare och bildlärare. Avrättad av nazisterna 1943, 50 år gammal.

Av: Christian Rydberg

Bild: Självporträtt av Bruna Schulz